Att rita och lekskriva är ett sätt att berätta. Många barn har stor vana vid skrivet språk redan när de börjar skolan genom att vuxna har läst för dem. Genom högläsningen har de blivit förtrogna både med berättarstrukturer och med det skrivna språkets speciella vändningar. Den vuxne får försöka tyda barnets berättelse, för själv kan barnet i allmänhet inte ”läsa” upp den men känner sig vanligen mycket nöjd med resultatet ändå!

För att utveckla skrivandet behöver eleven ha tillgång till olika tekniker. En av de enklare är att kopiera/skriva avord eller uttryck. Barnet känner igen något som text, ”ritar” av den och kontrollerar med förlagan. Nästa steg är att skriva ord som helheter utan att behöva ha en förlaga eller ljuda. Men med vårt finurliga system av ett ändligt antal tecken (bokstäver) som kan bilda ett oändligt antal meningsfulla kombinationer räcker det inte att förlita sig på kända ordbilder.

När barn skriver är det naturligtvis innehållet som står i centrum, precis som när de muntligen berättar om något. Men det är inte så enkelt att förstå att talets flödande ljudström måste delas upp i ord när den talade berättelsen ska skrivas ner och att den sedan kan återskapas i läsning. För att lära sig skriva (och läsa) behöver ett barn också kunna uppmärksamma språkets form, inte bara betydelsen.

Att kunna uppfatta och lokalisera enheter som stavelser och ljud i ord hör till formsidan. Läraren behöver ta reda på om barnet identifierar det första ljudeti ett ord, om hon identifierar var i ordet ett visst ljud finns och slutligen om hon delar upp hela ordet i ljud. Det är i allmänhet lättare att klara stavelser samt första och sista ljud än att avgöra var i ordet ljudet finns eller dela upp ett ord i enskilda ljud. Det är också lättare att hantera kända ord än okända.

I skrivandet får kopplingen ljud-tecken sin praktiska tillämpning.

Källa: Läsa och skriva